Kaffedrömmen som gick i kras, motionshetsen som nonchalerades.

Jag ska träna varje dag. Det har varit mottot sista veckan. För att bli slut i huvudet, inte orka tänka så mycket, älta så mycket och ångesta så mycket. Det är en bra plan. Har funkat hyfsat, dessutom. Men idag blev det bil till jobbet i stället för promenad. Jag var sen och orkade inte svettskynda mig. För att trösta mig lite bryggde jag med mig en stor balja kaffe att smutta på under den första arbetstimmen, i stället för att gå direkt på jobbets giftautomat.

Jag välte ut kaffet efter omkring sju minuter.

Torsdagstrivsel.

Den misslyckade joggingturen, skallebanksmorgonen.

Skulle springa hem från jobbet i natt. Hann inte iväg till gymmet på förmiddagen. Pallade tio minuter jogg, sen astmaattacksliknande andningspaus och efter det kom jag inte riktigt igång igen.

I morse var det ett jäkla bankande i skallen när jag vaknade. I blame jogging. Och Kanada.

Tid att resa sig ur soffan.

Jag hade tänkt träna innan jobbet idag, men det hinns inte med. Somnade i hyfsad tid igår men är ändå helt färdig. Trots att jag precis varit ledig i fyra dagar. I stället för träning blir det storkok, så jag har matlådor under veckan. Tänkte lyxa till det ordentligt med spaghetti och krossade tomater. Jag kan det där med vardagsflärd.

Monstret i rummet.

Jag är dödstrött. Det har varit en skitdag på många sätt. I morgon sätter en ny 70-timmarsvecka igång. Allt detta gör att jag väldigt gärna vill sova. Faktumet att det någonstans i sovrummet gömmer sig en ENORM nattfjäril gör att jag inte vill det. Vi vet ju alla hur dom gör. Hur dom gömmer sig under sängen tills man somnat och dom kan lägga ägg i våra öron och skratta hånfullt åt hur vi ser ut när vi sover.

Jävla nattfjärilspack.

Nyheterna.

Jag tittar på en av de mer deprimerande inrikesnyhetssändningarna någonsin. Tittar ni noga ser ni en matlagande sambo. Själv är jag politiskt deprimerad och är oförmögen att laga mat.

Men. Om jag vill ha en blogg om bara mig?

”Det kallas dagbok”, säger sambon och tittar på mig som om jag vore en idiot. Jag som skrivit dagbok i hela mitt liv och har flera på olika platser i detta nu Jag vet väl det. Men det är något fint med bloggar. Och jag har en för aktivism. En för mitt Lyxfällan-moment. Men bara jag då. Har inte jag någon? Jo. Det har jag ju. Den här.

Den har fått en uppdatering på ett år, och den uppdateringen ledde bara vidare till min andra blogg. Jag ska bli bättre här. Det är kul att ha sen. När jag av någon anledning vill veta vad som fick mig att må dåligt för ett år sen, eller två.

Just nu mår jag inte särskilt dåligt. Men inte heller så bra. Jag längtar efter en andningspaus. En känsla av lugn och ro. Ingen stress. Inga tankar på världens tillstånd. Ingen oro över inrikespolitiken. Det är konstigt hur mycket tid jag kan lägga ner på att fundera över hur andra människor har det, hur de tänker, varför de tänker som de gör och om jag inte på något sätt skulle kunna få dom att tänka annorlunda. Så här i valtider håller det beteendet på att äta upp mig fullständigt. Ta över och dränera mig på energi och annat sånt där. Som man behöver för att ta sig igenom en dag och en vecka och en månad och städa och äta och diska och duscha. Ni vet.

Det ska bli skönt när det är över. Valet alltså. Men åh, så jag önskar att vi fick anledning att fira efteråt. Annars vet jag inte hur jag ska återfinna det där lugnet.

Jag ska börja i helgen. Med att inte gå på spelning. Det är en bra start. Och i morgon ska jag tvätta. Och simma. 

Måndag.

Jag ska försöka göra saker idag. Jag ska städa lite, släpa ut pappersåtervinningen, hälsa på Marie. Jag är inne i en rätt kass period för tillfället. Vet inte riktigt, det kommer och går. Var i Malmö och Göteborg i helgen och hade skittrevligt. Nu är jag bara tom och tråkig. Det var så här förra veckan också. Vet att folk känner av våren ibland, blir deppiga som vid höstnedstämning. Jag tror det snarare handlar om att jag under det senaste halvåret backat omkring 18 månader, emotionellt sett. Smart, va?

Katterna gjorde inbrott i sovrummet i natt. Det är ju schysst ändå. Att det finns individer som kämpar sig in i det där rummet. Trist nog bara för att välta grejer och väcka mig genom att bita mig i tårna. Men vad fan, en kan ju inte få allt.

—

Ställde in besöket. Jag orkar visst inte träffa folk alls.

Two weeks notice.

Om fjorton dagar är jag i Malta. Som fan. Jag är i Malta som fan. Fast det måste ju rimligtvis heta på Malta. Jag är på Malta om fjorton dagar. Jag och my biatches. Det kommer bli så fint och jag är så taggad och jag längtar så. Jag tror inte det slog mig förrän igår, typ, att vi faktiskt sticker snart. Jag är utomlands så himla sällan så det är alltid en stor grej för mig. Tagg, tagg, tagg!

Ska köpa badshorts. Tänk om jag kommer bada. Utomhus. Bland folk. Det har jag inte gjort på säkert sex-sju år. Och jag har nog inte gjort det nykter på tio år. Blir nog inget bad. Men det blir nog sol. Sol. Soooool på Malta.

Nu försöker jag mest fördriva tiden. Sitter på jobbet. Har egentligen lite jox att klara av och borde skriva klart verksamhetsberättelsen. I morgon är det årsmöte i klubben. I morgon blir jag ordförande igen, om inte folk skriker ”NEJ!” och ”VOTERING!”. Annars blir det jag och O som axlar ordförandeskapet. Jag tror det kommer bli bra. Roligt och hemskt. Jag ska boka in oss båda på grundutbildningen till hösten. Jag skulle nog må bra av att gå om den. Förra gången jag var där hade jag aldrig arbetat fackligt, aldrig suttit i en förhandling, aldrig fattat ett enda beslut om någonting. Det mesta gick över huvudet på mig, om sanningen ska fram. Och det ska den! Som mugglarna säger.

VM i ordbajs slutar nu. Inte nu, men NU! Efter jobbet blir det Friskis, sen verksamhetsberättelse, sen sömn. I morgon antirasistdemonstration, sen årsmöte, sen sömn. Sömn. Sömn.

I vanlig ordning…

…har jag aldrig längtat så här mycket efter våren förut.
…har jag aldrig varit så här trött på vintern förut.
…har jag aldrig varit så här jobbtrött förut.

One eyed cat.

Nu satte sig Satan framför mig. Tittade på mig. Lite sådär ko-stirrade som hon gör. Och så blinkade hon långsamt med ena ögat. Jag kommer ihåg att hon brukade göra så när hon var yngre, men nu var det längesen sist. Jävligt knepig katt det där. Och på tal om det…

Jag har senaste veckan fastnat i gamla dagboksinlägg. Det har varit både bra och läskigt, såklart. Mycket gammal ångest har sipprat upp till ytan, men också sjukt mycket bra minnen. Det har resulterat i en krönika och ett tack-mejl till mina journalistlärare. Och det har resulterat i att jag insett att jag haft allergisymptom långt innan jag skaffade katt. Tre månader innan Satan flyttade in skrev jag att jag knappt kunnat sova (igen) för att jag snorat, ögonen har runnit och hela halsen och bröstet har varit irriterat och kliat. Precis så som jag blir om jag glömmer ta allergimedicin på ett par dagar.

Så, vad innebär det här? Ett pricktest kanske vore på sin plats?

Nu har jag ju börjat springa på tusen nålar-behandling mot allergin, så det är ju möjligt att symptomen blir bättre ändå. Det känns lite bättre i ögonen, inbillar jag mig. Men det är också bara inbillning, det är jag rätt säker på. Nästa torsdag ska jag tillbaka igen. Och veckan efter det. Sen får vi se, sa den blinda till den döva.