Bara vara, vara vänner.

Åh, kamrater. Klockan är tio minuter i midnatt och jag tror jag ska klippa lugg. Det är lite därikring mina tankar snurrar just nu. Det och att jag vill bli kompis med J igen. Va? Vad tror ni om det? Tänker ni ”Idiot!”, tänker ni ”Naiv!”?

Det är okej i så fall. Det är okej. Men jag struntar i det. I dag är jag stabil och som varje manodepressiv människa vet (inte för att jag nu skulle vara det, men det är lite så jag fungerar för tillfället) så är jag i dag såpass stabil att jag vare sig behöver sömn eller medicin. Ja, ni vet. Fast till skillnad från en mano så är jag i stället så stabil att jag tänker återuppta kontakten med min MFEO utan att krascha.

Ja! Hurra!

I helgen, kamrater, vankas det filmfestival i dagarna tre (eller ja, två och en halv). Vi ska inte sova, vi ska äta familjepizza med strips och kolla på skräpfilm och kultfilm och klassiker och skräckfilm och komedier och Rocky Horror Picture Show som liksom passar in på alla ovannämnda.

Det ni. Det blir allt det.

Tradera och problematiken med den shoppingfria månaden.

Jag har hittat mina drömskor. Jag hittade dom igår. Igår var det ingenting som hindrade mig från att köpa dom. Februari är en shoppingmånad (mja, inte egentligen, men vi vet ju alla hur det slutade och nu tycker jag vi håller oss till den senare versionen för allas bästa) och ett par grymma skor är aldrig fel.

Men jag hittade dom på Tradera. Fatta vilket skit. Auktionen går ju inte ut förrän i mars. Den sjätte för att vara specifik.

Grejen är att dom säkert kommer stiga massor i pris. Och då vill jag inte köpa dom ändå. Men säg att dom slutar omkring 250 spänn eller så. Va? Säg det! Hur ska jag då göra?

Jag tror lösningen är en gräns. En ekonomisk shoppinggräns under mars. Jag sätter gränsen på 400 kronor. Det blir väl bra?

I dag kom bandtröjorna också. Äntligen, som Gert Fylking skulle sagt. Och det är lögn och förbannad dikt att shopping inte gör en gladare.

 

Skitblogg.

Skitbloggen får mig att grina. Men det var nog bra det också. För alla vet vi ju hur det egentligen ligger till med bölandet.

I morgon är en annan dag. Förhoppningsvis av en lite annan kaliber. Då ska det tränas och storkokas och efter helgen-städas. Planen är att jag inte kommer bli jättearg och upprörd över recensionsfilmer eller fullständigt idiotiska jävla påfund från vår kära ekonomiadministrativa avdelning på jobbet som tvingar mig att skriva irriterade mejl och bli alldeles svettig.

Men vill du bli förbannad råder jag dig att se den här filmen snarast.

All in.

Nu är bloggadressen uppdaterad också.

burdusinabsurdum.wordpress.com

Has a nice ring to it.

Det är lördag. Jag skulle precis skriva till Kamrat B och berätta om en märklig dröm jag hade där han var med, men så såg jag att han sitter och dricker sprit med J. Så jag lät bli. Men vet ni vad? Det skall icke draga ner mig idag. ICKE.

Solen skiner. Snart Friskis.

Beviset.

För att man blir gammal när man gifter sig.

Han är alltså lika gammal som mig. Möjligtvis något år yngre, faktiskt.

Förutom att han är gift alltså. Och jättegammal. Är det vad giftasgammal egentligen innebär? Frågorna hopar sig.

Rapport från en redaktion.

När Herman Lindqvist säger ”nattklubbsdrottning” tänker han ”prostituerad” eftersom han är på tok för fin i kanten för att ens kunna tänka ordet ”hora”. Det är sjukt underhållande. Har ni inte hört honom raljera om alla vansinnigheterna med prinsessungens namn tycker jag ni ska göra det, här. Det är värt att ta sig tiden att lyssna till slutet.

Ja. Förutom det har jag nog ingenting att tillägga.

Om morgondagen blir som jag tänkt mig kommer den innefatta träning, hårfärgning, städning, bjudmat, ishockey och öl. Hårfärgningen kan jag tänka mig att skippa.

Pöbeln, den arbetslösa jävla pöbeln.

Statsministern tillägger att i grunden finns också Moderaternas övertygelse om att det finns viktigare offentliga åtaganden att satsa pengar på än arbetslöshetsförsäkringen.

 

Två av tre arbetslösa får ingen ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Det är lite där vi är just nu. I välfärdslandet. Folk som inte har jobb knatar till soc, lånar av familj och vänner, arbetar heltid för spottstyvrar i fas 3-jobb som företagen tjänar massor av pengar på. Och den enskilde, arbetslöse individen tjänar liksom ingenting, förutom lite förnedring och en känsla av att inte vara värd lika mycket som riktiga, arbetande människor.

Efter att regeringen höjde a-kasseavgifterna för vanliga människor lämnade en halv miljon försäkringen – de avslutade sina medlemskap för att man inte kände att det var värt över 500 spänn i månaden, för vissa upp till 800 kronor. Det är både vinterkläder och mat för en barnfamilj. Eller en utehelg för en ung människa som inte riktigt räknar med att verkligheten kan smälla till i stort sett när som helst. Vilket den gjorde. Ungefär två år efter att denna halva miljonen sagt tack och adjö till sin försäkring drogs Sverige med i en överjävlig finanskris och jobben försvann. Tryggheten i a-kassan var borta, arbetsvillkoren kraftigt förändrade, de som fortfarande var med i a-kassan hade ändå svårigheter med att få ersättning.

Nu är det så här.

Herregud, kan inte folk fatta att det inte håller längre?

Hälsan tiger still.

Det är ju ett förjävla uttryck.

Idag roar jag mig kungligt på de mest skilda sätt. Jag pratar med Lowcostholidays som blev lite wild and crazy och bestämde sig för att dra en del av vår resekostnad i euro. Som vi alla, möjligtvis med undantag av Lowcostholidays, vet om är ju euro och sek INTE samma sak. Faktiskt. Men en snäll tjej lovade att hon skulle ”gå till botten med det här” och kontakta ekonomichefen som satt i London. Hon verkade alldeles upprörd för vår skull. Det känns bra, men jag törs ju inte riktigt slappna av ännu. Skulle vara oerhört pissigt om allt skiter sig för att vi missat ett litet €-tecken någonstans.

Förutom detta har jag spenderat säkerligen tre minuter med att räkna ut mitt BMI, mitt kroppsfett och annat smått och gott. BMI-sidan säger att jag lever på kanten, men för tillfället på rätt sida kanten och kroppsfettsidan säger att jag är tjock. Jag gillar dom båda, men på lite olika sätt.

Nu ska jag festa vidare med ett svårt relationsdrama med Persbrandt i huvudrollen.

Lediga onsdagar är alltid insvepta i ett sockrigt prinsesskimmer.

Denna dag som är idag.

Gudars skymning. Jag är för gammal för såna här dagar. Såna dagar som är idag. Lars Vilks äggade hela universitetet i afton. Nog för att det är en tröst i att VF spöar skiten ur de flesta med morgondagens blad, men jag är för gammal för såna här dagar. Jag är jävla Danny Glover i Dödligt vapen.

Men, ja. Nu när vi vältrat oss i min ålder kan vi kika på det här i stället:

För det är faktiskt väldigt, väldigt roligt.

Nu blir det hemfärd.

Big Brother.

Så, efter att jag fått reda på att en särskild person är med i Big Brother i år är jag hooked. Det är oerhört fascinerande att få reda på hur andra människor ser på den här människan. Jag läser allt. Det är sjukligt och jag skäms. Och jag har ju faktiskt ett eget liv.

Tänk idag bara. Tisdag och tandläkarbesök.

Vilket röj.