Skulle springa hem från jobbet i natt. Hann inte iväg till gymmet på förmiddagen. Pallade tio minuter jogg, sen astmaattacksliknande andningspaus och efter det kom jag inte riktigt igång igen.
I morse var det ett jäkla bankande i skallen när jag vaknade. I blame jogging. Och Kanada.
Jag hade tänkt träna innan jobbet idag, men det hinns inte med. Somnade i hyfsad tid igår men är ändå helt färdig. Trots att jag precis varit ledig i fyra dagar. I stället för träning blir det storkok, så jag har matlådor under veckan. Tänkte lyxa till det ordentligt med spaghetti och krossade tomater. Jag kan det där med vardagsflärd.
Jag är dödstrött. Det har varit en skitdag på många sätt. I morgon sätter en ny 70-timmarsvecka igång. Allt detta gör att jag väldigt gärna vill sova. Faktumet att det någonstans i sovrummet gömmer sig en ENORM nattfjäril gör att jag inte vill det. Vi vet ju alla hur dom gör. Hur dom gömmer sig under sängen tills man somnat och dom kan lägga ägg i våra öron och skratta hånfullt åt hur vi ser ut när vi sover.
Jävla nattfjärilspack.
Jag tittar på en av de mer deprimerande inrikesnyhetssändningarna någonsin. Tittar ni noga ser ni en matlagande sambo. Själv är jag politiskt deprimerad och är oförmögen att laga mat.
Jag har tillbringat veckor, månader, år med att vara rasande över att det finns människor i detta landet som väljer att lägga sin röst och sitt förtroende hos ett rasistiskt parti. Efter valkvällen 2014 känner jag mest en stor trötthet. En resignation. Inte nog med att människor väljer att lägga sin röst och sitt förtroende hos ett rasistiskt parti – de blir fler och fler. Reinfeldt avgår, Alliansen lämnar in avskedsansökan, gott så. Men det är för många besvikelser ikväll och framtiden är för otydlig och osäker för att det ska finnas någon glädje alls, känner jag. Jag är bara trött.
Jag vet att jag startade en blogg förut. Om att jag skulle sluta mitt överspenderande och blabla. Men vart fan tog den djävulen vägen? Jag tänker hur som helst starta en till.
I skrivande stund har jag 200 kronor på banken. Trots att jag fick ut drygt 22 000 i lön. Detta går icke längre, kamrater. Det måste bli ett slut. Jag har ett sånt jävla Lyxfällan-moment. ETT SÅNT JÄVLA LYXFÄLLAN-MOMENT.
Aha, här är den. Jag kommer skriva där nu ett tag. Kanske ett par veckor. Kanske, om jag är duktig, helvetet fryser till is och grisar börjar flaxa, flera månader.
Mors!
Jag ska försöka göra saker idag. Jag ska städa lite, släpa ut pappersåtervinningen, hälsa på Marie. Jag är inne i en rätt kass period för tillfället. Vet inte riktigt, det kommer och går. Var i Malmö och Göteborg i helgen och hade skittrevligt. Nu är jag bara tom och tråkig. Det var så här förra veckan också. Vet att folk känner av våren ibland, blir deppiga som vid höstnedstämning. Jag tror det snarare handlar om att jag under det senaste halvåret backat omkring 18 månader, emotionellt sett. Smart, va?
Katterna gjorde inbrott i sovrummet i natt. Det är ju schysst ändå. Att det finns individer som kämpar sig in i det där rummet. Trist nog bara för att välta grejer och väcka mig genom att bita mig i tårna. Men vad fan, en kan ju inte få allt.
—
Ställde in besöket. Jag orkar visst inte träffa folk alls.
Är det här. Det är ju det perfekta huset. Nära en sjö, långt från grannar men bara tio minuter från stan, sextio kvadratmeter, liten gäststuga. Saaben slängde jag bara dit. Den skulle göra sig så bra där och jag skulle göra mig så jävla bra i en Saab. Allt på bilden kan bli mitt för 500 000-600 000 riksdaler ungefär.
Som. Jävla. Hittat. HITTAT!
…har jag aldrig längtat så här mycket efter våren förut.
…har jag aldrig varit så här trött på vintern förut.
…har jag aldrig varit så här jobbtrött förut.
Du och ditt Facebookvägrande. Dessutom har du fortfarande inte loggat in på Helgon och sett mig göra bejublad återentré där. Så du får läsa krönikan här i stället. Pussunge.
burdusinabsurdum.wordpress.com 