Sån är jag, pessimist.
När jag vaknade igår hade jag grym jävla tandvärk i visdomstanden i höger underkäke. Inte bara där, såklart. Halsen värkte, örat värkte, tungdjävulen värkte till och med. Den visdomstanden har inte växt något alls innan och inte kikat fram eller så, så jag tänkte att den kanske bara satt igång, liksom. Late bloomer, som det heter. Fint folk kommer sent och så vidare. Och mycket riktigt, en liten flik i det jävla tandköttet är ju där. Om bäbisar hade visdomständer att växa ut skulle dom behöva knark och sprit i de där bitleksakerna.
Men nu är det inte så roligt längre. Nu känns det inte så troligt att den bara växer. Nu är jag lite svullen, har knappt kunnat sova, kan knappt gapa eller svälja och är rätt nervös. För det är ju en sån där visdomstand. I undre käken. En sån där som man liksom inte bara kan rycka ut med en tångdjävel – särskilt inte eftersom den fortfarande inte växt fram. Nej då. Vi snackar operation, sönderknackade tänder och, om man har otur, en veckas jobbig smärta efteråt.
Jag vet inte om ni vet vad det är för vecka nästa vecka. Men det gör jag.
Putte i Parken och finbesök, Hank III och festival. Jag menar, kom igen!
Är det för att jag haft det lite för bra på sistone? Varit lite för nöjd och belåten? Haft lite för kul? Man ska ju inte måla fan på väggen (även om det vore coolt i köket, Jenny), men just nu är jag bitter och sliten efter alldeles för lite sömn och massor av oro. Ikväll är det S och S:s födelsedagsfest. Och som sagt, nästa vecka.
Åh, jösses så jag hoppas att det går över.