Kärringgnäll

Kaffedrömmen som gick i kras, motionshetsen som nonchalerades.

Jag ska träna varje dag. Det har varit mottot sista veckan. För att bli slut i huvudet, inte orka tänka så mycket, älta så mycket och ångesta så mycket. Det är en bra plan. Har funkat hyfsat, dessutom. Men idag blev det bil till jobbet i stället för promenad. Jag var sen och orkade inte svettskynda mig. För att trösta mig lite bryggde jag med mig en stor balja kaffe att smutta på under den första arbetstimmen, i stället för att gå direkt på jobbets giftautomat.

Jag välte ut kaffet efter omkring sju minuter.

Torsdagstrivsel.

Monstret i rummet.

Jag är dödstrött. Det har varit en skitdag på många sätt. I morgon sätter en ny 70-timmarsvecka igång. Allt detta gör att jag väldigt gärna vill sova. Faktumet att det någonstans i sovrummet gömmer sig en ENORM nattfjäril gör att jag inte vill det. Vi vet ju alla hur dom gör. Hur dom gömmer sig under sängen tills man somnat och dom kan lägga ägg i våra öron och skratta hånfullt åt hur vi ser ut när vi sover.

Jävla nattfjärilspack.

Den stora tröttheten.

Jag har tillbringat veckor, månader, år med att vara rasande över att det finns människor i detta landet som väljer att lägga sin röst och sitt förtroende hos ett rasistiskt parti. Efter valkvällen 2014 känner jag mest en stor trötthet. En resignation. Inte nog med att människor väljer att lägga sin röst och sitt förtroende hos ett rasistiskt parti – de blir fler och fler. Reinfeldt avgår, Alliansen lämnar in avskedsansökan, gott så. Men det är för många besvikelser ikväll och framtiden är för otydlig och osäker för att det ska finnas någon glädje alls, känner jag. Jag är bara trött.

Vuxenlogik.

Jag är dödstrött. Gissningsvis efter akupunktursession nummer två och en massa mattetragglande. Huvudet skriker sömn. Söööööömn, skriker huvudet. Men om jag går och lägger mig nu måste jag snart gå till jobbet. Vuxenlogiken håller mig vaken mot min vilja.

Det är verkligen helt sanslöst.

Utmaningen.

Nu jävlar, mina vänner. Nu får det vara nog. Jag har tre par jeans på väg, jeans som jag verkligen behöver för jag äger knappt några som inte är trasiga överallt. Jag har alltså tre par jeans på väg och håller på att göra mig för stor för dom innan dom ens kommit fram. Schysst grepp att köpa kläder som blir för små under frakttiden. Jag vet att senaste veckorna varit lite halvjobbiga, men vad fan. Det får ju finnas gränser för tröstätandet.

Jag vet att jag aldrig håller mina Friskistredagariveckan-löften, för jobb och jävelskap kommer alltid i vägen. Och latheten såklart. Men jag ska i alla fall aldrig mer åka bussjävel till jobbet. Jag ska inte snika åt mig skjuts hem. Jag ska sluta med läsk. Jag ska inte äta ute eller köpa hem mat för det blir ändå bara jävla pizza eller annat flottigt. Kastrullpoppade popcorn ska bli min enda last. Känner mig helt irriterad på mig själv. Jag är en grinig och stönig unge som inte gör vad jag sagt eller bestämt. Det måste fan bli ändring på det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att få pli på mig själv. Inte ens juggemaffian i Viktklubben lyckades ju. Jag tänker att det blir bra om jag skriver allt här, men å andra sidan uppdaterar jag bloggen sjukt ojämnt och dessutom känns det lite som att internet skiter i om jag skriver att jag varit duktig eller att jag har fuskat.

Framför allt måste jag lära mig att göra annat än att äta när jag har tråkigt. Jag är en sådan hopplös tidsfördrivsätare, tröstätare, lyckoätare. Det är ju helt bisarrt vilket beteende. Folk svälter ihjäl, folk vänder på varenda krona för att ha råd med käk hela månaden, folk samlar burkar, lagar söndagsmiddagar för sjutton ungar och barnbarn. Och jag kan inte ens hushålla med käk till en enda person. Måhända en rätt märklig person, men ändå bara en person. Jag måste ta tag i det här. Åh, vad tjurig jag är. Kaffet ska drickas, då kommer jag nog bli lite gladare.

Utmaningen: Sista januari ska vågen inte överstiga 64 kilo (jag skrev först 640 kilo, det hade varit ett så bra korrfel). Sista februari ska den inte överstiga 62. Fanimej.

Magkatarren, hej-hej, magkatarren!

(mel. Sommartider, Gyllene Tider)

Jag är konstant hungrig. Om jag inte äter har jag ont. Magkatarr is the shit, bokstavligt talat. Var såpass länge sen jag åkte på det nu att jag nästan glömt hur hungrig jag blir. Företagshälsovården sa åt mig för hundra år sen att det funkar antingen så eller tvärtom. Antingen är man hungrig hela tiden eller så kan man knappt käka. Det är inte alls förvånande vilka symptom jag åker på, haha. Kvinnan som ger uttråkningskäkandet ett ansikte.

Idag har jag ätit mat, mat, croissanter, munk. Nu håller jag på att dö och längtar hem så jag kan äta mer. Det är inte klokt, det är det inte.

För övrigt: Idag lagade jag min allra första helveganska gryta. Den blev god.

Det var allt.

04.06

Det är nu man verkligen kan börja fundera över var sömnen tog vägen.

Nåja. Det var en bra dag i går. Det är en lite sämre dag idag. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag tror Finland kanske knäckte mig. Kanske är det fortfarande ångest därifrån. Fråga, kolon, blir det då bättre av att åka till Småland nästa helg?

Det är en retorisk fråga. Själva resan till Småland kommer inte göra något gott för psyket. Men sällskapet kan nog hjälpa själen upp ett pinnhål eller två. Det kan det nog.

04.08.

Det är rätt kasst tv-utbud så här dags. MacGyver är ju snart slut.
Och jag är inte sugen på det ändå.

Benen, benen.

Dagen ägnas åt noja. Benen, benen. Men jag läser och läser och om det inte är MS, hjärntumörer en masse, övrig cancer, reumatism eller annat obehagligt så rör det sig helt enkelt om B12-brist. Jag tror vi kör på det. Köper B12-tabletter på Apoteket. Har precis rotat fram alla vitaminer jag hittade i skåpet och har nu i alla fall fått i mig dagsbehovet av ovannämnda. Blir det inte bättre ringer jag nog VC igen och ber om en tid lite snabbare än om ”några veckor”. Jag tycker det jobbigaste är att jag känner mig så sabla ostadig.

Skit samma. I dag ska jag träffa Janni och fika/luncha på stan. Det blir finemang det. Först hjälpa rullgrannen med posten.Har dammsugit och känner mig lite som en hjältinna.

Och i morgon ska jag få träffa Jenny igen. Kan man tänka sig! Haha!

Och så längtar jag en smula…

Worst case scenario.

Sån är jag, pessimist.

När jag vaknade igår hade jag grym jävla tandvärk i visdomstanden i höger underkäke. Inte bara där, såklart. Halsen värkte, örat värkte, tungdjävulen värkte till och med. Den visdomstanden har inte växt något alls innan och inte kikat fram eller så, så jag tänkte att den kanske bara satt igång, liksom. Late bloomer, som det heter. Fint folk kommer sent och så vidare. Och mycket riktigt, en liten flik i det jävla tandköttet är ju där. Om bäbisar hade visdomständer att växa ut skulle dom behöva knark och sprit i de där bitleksakerna.

Men nu är det inte så roligt längre. Nu känns det inte så troligt att den bara växer. Nu är jag lite svullen, har knappt kunnat sova, kan knappt gapa eller svälja och är rätt nervös. För det är ju en sån där visdomstand. I undre käken. En sån där som man liksom inte bara kan rycka ut med en tångdjävel – särskilt inte eftersom den fortfarande inte växt fram. Nej då. Vi snackar operation, sönderknackade tänder och, om man har otur, en veckas jobbig smärta efteråt.

Jag vet inte om ni vet vad det är för vecka nästa vecka. Men det gör jag.
Putte i Parken och finbesök, Hank III och festival. Jag menar, kom igen!

Är det för att jag haft det lite för bra på sistone? Varit lite för nöjd och belåten? Haft lite för kul? Man ska ju inte måla fan på väggen (även om det vore coolt i köket, Jenny), men just nu är jag bitter och sliten efter alldeles för lite sömn och massor av oro. Ikväll är det S och S:s födelsedagsfest. Och som sagt, nästa vecka.

Åh, jösses så jag hoppas att det går över.