I dag jobb – i morgon storkok.

Jag har varit på Willys och fyndat. Potäter och tre sorters pasta för sammanlagt trettio pistoler. Det rimmar fint det. I morgon ska det storkokas. Tänkte fixa soppa på förmiddagen och färsmojs på eftermiddagen. Både pasta och färs, klassiskt, och pastagratäng. Det kommer bli suveränt. Det ska frysas in. Banne mig.

PR.

Det är allt. Lite reklam bara. Ibland är jag belåten med vad jag skriver, nämligen.

Saker att göra.

Jag har varit lat igen. Inte städat, bara jobbat och sovit. Jobbar tolv timmar idag, tolv timmar på söndag och där emellan ska jag fira lillasystern och testa spel. Måndag och tisdag nästa vecka är jag ledig. Det blir fixardagar. Det ska tvättas och röjas, dammsugas i varje vrå och så ska jag göra en ordentlig klädrensning.

Fan, vad jag ser fram emot det. Och om en vecka blir det Göteborg igen.

Järnkollen.

Jag hade visst tvättid igår.

Jag är så trött.

Jag dricker så starkt kaffe.

Vissa dagar si, vissa dagar så.

Jag har knappt sovit i natt. Ändå är jag piggare idag än jag var igår. Jag har diskat och röjt runt lite i köket, bryggt kaffe och ska snart sno ihop en säck vinterkläder att knata bort till CCC med. Insamlingen Tillsammans värmer vi Karlstad pågår till 24 november och alla kläder och insamlat material lämnas till Ria.

Men först i med kaffet i maghelvetet så den också vaknar till. I morgon är det ledig dag, det ska ses på recensionsfilm förvisso, men annars blir det mer rensning, städning och kanske lite träning.

”Ska jag uppfatta det som att du tänker blogga om att du ska sluta shoppa?”

Kamrat S är rätt skeptisk. Han brukar vara det.

Men ja. Det är rätt uppfattat.

Här hittar du det.

SAS-vd:n ”offrar” två miljoner.

Två miljoner om året ska SAS vd sänka sin lön med.

Trist nog innebär det ju ändå att han fortfarande kommer tjäna åtta miljoner om året. En månadslön på nätta 666 666 kronor. Ett hyfsat talande tal, kan man tycka.

En enhetschef bland markpersonalen i SAS skrev att han jobbat i över 20 år och har en månadslön på 21 000. Skala bort 15 procent av den och så kan vi börja fundera på om den där vd:n offrar så mycket.

Alla anställda måste få det sämre för att bolaget ska gå runt. Helt plötsligt får varenda arbetare ta ansvar för att bolagsledningen uppenbarligen inte klarat sina uppgifter. Det är så jävla äckligt.

Vi mot dom.

Man säger att det inte längre finns klasskrig. Jag påstår nog annorlunda. Kriget utspelas dagligen, på våra företag, på våra gator och torg. Problemet är att det är vi som är förlorarna. Det är dom som är vinnarna. Och det tycks inte finnas något vi kan göra åt det.

I Grekland sparar man in på alla vanliga människor i jakt på EU:s krislån. Lån som sedan ska betalas tillbaka på något sätt, från ett svårt sargat land med en befolkning som är övergiven och nedtrampad. Man protesterar, man skriker högt, man försöker förklara att det inte kommer gå att överleva längre. Men det spelar ingen större roll. Vad EU gör? Lägger hårdare sparkrav.
Lägre pensioner! Lägre löner! Högre arbetslöshet! Sämre skyddsnät! Sämre anställningstrygghet! Nu lev! Lev!

I Sverige och Europa varslar storföretagen dagligen. Stora Enso, det stackars företaget, gjorde enbart en vinst på drygt 800 miljoner i år. Det räcker inte, folk måste sparkas. I går varslade Ericsson 1 550 människor i Sverige om uppsägning. 1 550 familjer drabbas av deras senaste dystra siffror. Vinsten? Bara 3,2 miljarder för årets tredje kvartal. Ja, eller drygt en miljard i månaden om man hellre vill det. Aktieägarna är inte nöjda. De måste ha mer.

Det är såklart tungt och jobbigt, det hela, det försäkrar Ericssons personalchef. Men vi måste ju förstå, det måste vi faktiskt, att aktieägarna är viktiga. Hur liten roll de tusentals som direkt och indirekt drabbas av arbetslöshetens ok är inte riktigt klargjort. Men inte så viktiga som aktieägarna. Såklart.

SAS har det jävligt hårt. Det ska sparas, rationaliseras, omorganiseras och sparkas. Då känns det ju riktigt tryggt att veta att SAS koncernchef tjänar omkring tio miljoner kronor – om året. Jag menar, då behöver han ju inte oroa sig över vilken mat som ska stå på bordet under veckan, utan kan koncentrera sig på viktiga saker, som vilken personal som kan avvaras.

Klart som fan att det pågår ett krig där ute. Hela jävla tiden.

Long time no see.

Hej.

Jag har inte skrivit här på ett tag. Jag har funderat massor över vad jag ska ha den här bloggen till. Jag vill ju gärna ge mig in i massor av debatter och sånt där, och ingenting gör mig ju så glad som när jag lyckas locka in en antifeminist hit för att nedlusa kommentarsfältet lite. Samtidigt skriver jag ju mest för att Jenny och syrran ska läsa om mina dagar. Men det intresserar ju inte så många andra. Så, ja. Jag funderar.

Folk rösträknar fortfarande i USA, men det är klart att Obama får fyra år till. Fan vet vad han kommer göra av de åren, förhoppningsvis mer än de föregående. Men man kan ju alltid andas ut eftersom mormonen, abortmotståndaren och allmänt onde Romney förlorade. Yay för det! Och för att flera stater numera tillåter gay-äktenskap, att man fått en öppet homosexuell senator och att den där jävla Akin, som trodde att kvinnors möjligheter att bli gravida kan regleras vid våldtäkter, förlorar sin plats som senator. Yay för det!

Annars då? Jag har varit i Oslo i helgen, tittat på Chumbawambas sista spelning någonsin, börjar mer och mer inse att det här med M, det är fan något, på riktigt, på allvar. Men det här med flytten går trögt. En jobbkonferens förra veckan fick mig att formulera tanken på att stanna i stan fram till våren, kanske fram till semestern. Det lär ju ändå ta ett tag att finna lägenhet. Fick reda på att vännen J och hennes T kanske är intresserade av att hyra min lägenhet i så fall. Det vore ju en galant lösning. Och så är det den här tanken på att jag kanske skulle plugga lite. Det vore ju egentligen det lättaste med tanke på att jag ändå måste battla mig in på den där tidningen där borta. Och då kanske jag kan battla mig in på fler. Kanske kan krönikera lite. Jag vill verkligen göra något. Jag vill skriva, men inte nyhetsartiklar. Jag vill sprida mina åsikter och tankar och funderingar. Det är som om något brinner i mig. Det irriterar skiten ur mig att jag har en krönika färdigskriven på jobbet som inte kommer gå förrän om två veckor. Jag vill att den ska ut nu. Nu. Det finns så mycket som är så viktigt, så mycket som vi måste tänka på, fundera över, reagera över.

Agera.

Ni vet. Jag är inne i ett sånt stim nu.

Åh. Nu tror jag att jag lyckades klicka på något jävla Facebookvirus också. Dags att rensa.

Over and out.