Det ska bli slut på rumban

Jävla Facebook. Jävla, jävla, jävla, jävla Facebook. Jag önskar skiten försvann. Fast det gör jag inte. Jag önskar J försvann från nätet, från tankarna, från själen, bröstet och allt det där andra som liksom gnisslar lite. Som inte är lika smidigt och så, som det varit tidigare. Motstånd. J är det jävla motståndet.

Men, hej. Det löser sig. Det blir bättre. Om vi bortser från Facebookfuryn så har dagen varit mycket bra. Jag har städat och diskat, jag har handlat så jag kan storkoka i morgon, jag har haft besök av syster yster och pratat om Barcelona och tänkt framåt och uppåt, uppåt, uppåt. Skräpmat och tv.

I morgon: Friskis, storkok, Ikea.
Nu kör vi.

PS. Det finns ett riktigt fun fact angående mina pizzamåndagar, men jag ids inte skriva det nu.

Höga löften och unga möer.

Jag ska inte gå till Friskis i morgon. Jag är inte frisk nog att göra det. På Friskis ska man vara frisk, det hörs ju lite på namnet. Jag lovar.

Men jag ska städa i morgon. Jag ska diska och dammsuga. Det lovar jag också. Vi kan inte ha det på det här viset, jag och katterna. Vi blir ju alldeles vimsiga.

Nästa gång SvD är på mig om ett erbjudande ska jag inte tacka ja. Det är tidningshögar i hela lägenheten och hur mycket jag än vill så hinner jag ju inte läsa dom. Inga fler Svenskan-erbjudanden. Det lovar jag.

Var de unga möerna kom ifrån vetefan, det kändes bara rätt att ha med dom i rubriken. De kan också behöva lite uppskattning.

Sinnessjukdomen smyger sig på.

Någon skrämde mig förut.

När jag skulle gå ut från redaktionen var det någon som hoppade fram och skrek ”AAAH!” svinhögt precis bakom mig. Jag kissade ner mig en smula. Och ingen var där.

Det är nu det börjar, vet ni. Sinnessjukdomen. Den har väl legat där och tryckt i stort sett under hela livet, men nu kommer den på riktigt. Det började med mardrömsnatten i början av veckan, har fortsatt med lite konstiga ljud som jag – mest för min egen skull – har skyllt på katterna och nu, det här. Okända gastar och vålnader som skrämmer skiten ur mig på jobbet. Det är inte lätt att vara sinnessjuk. Det ska ni alla ha klart för er.

Den stackars, stackars hjärnan.

Men, hörni! Klockan är tjugo över åtta på kvällen, det innebär att jag om tre timmar sitter och förbereder mig för att åka hem. Måndag och tisdag ledigt. Pizzamåndag? Just det. Det är ju pizzamåndag i morgon. Som handen i handsken det.

Som pizzan i… magen?

Nykterheten straffar sig.

Vad skönt att söndagsjobba utan att vara bakis. Ja, det hade väl kanske varit snäppet bättre om jag sluppit feberhelvetet. Nu har både ena nyhetschefen och chefredaktörn sagt åt mig att gå till doktorn, haha. Doktorer? Jag fiser i deras vindriktning. Jag är glad att halsen är bättre, halsfluss är det värsta som finns. Näst efter aids, då. Ja, och militanta varghatare såklart. De är det värsta av alla. I går proklamerade jag dock att blinkersvägrarna är de sämsta varelserna i samhället.

Vad vi kan lära av detta? Att de flesta är rätt kassa. Och att jag är sjuk och lite grinig.

Jag vill till Barcelona. Viva España! Por favor, för helvete.

Rädslan för nakna människor.

Jag är uppenbarligen inte ensam om att ha den. Jag har fått mejl och medhåll efter dagens krönika. Jag lägger väl upp den när den dykt upp på the world wide web (här). Men tills dess kan jag ge er lite tips, uppenbarligen översatta av Google himself, om hur man kan bli nudist om man verkligen vill, men egentligen inte törs.

I dag ska en mängd fånigt svåra beslut fattas. Jag ska bestämma mig för om jag orkar följa med och gratta brorsdottern, eller om jag i själva verket fortfarande är en smula för sjuk. Jag ska bestämma mig för om jag ska gå ner på stan och kanske köpa mig en ny handsfree (fast det låter så jävla yuppie att jag måste förtydliga att jag behöver en ny för att volymen glappar när jag lyssnar på musik) innan jag ska åka och gratta brorsdottern om jag ska med och gratta brorsdottern.

Jag tror att allt hänger på det första beslut jag fattar. Jag tror jag följer med.

Då är frågan om jag ska färga håret innan eller inte.

You can’t fire me ‘cause I quit!

Jag har sagt upp mig. Det var det enda raka. Jag insåg att allt arbete skulle ligga på min lediga tid och jag är tillräckligt stressad som det är.

Från och med årsmötet i mars är jag inte längre klubbordförande.
Så var det med det.

Månadslöften.

Alla människor med självaktning har månadslöften, det är ju känt sedan gammalt.

• I februari ska jag inte köpa några kläder.
• Varje vardag när jag inte jobbar natt ska jag gå till Friskis.

Nu jävlar, mina vänner. Jag har sett så mycket på Grey’s Anatomy att jag beslutat mig för att den ytterligt neurotiska arbetsnarkomanen Yang ska bli min förebild. Konstant sysselsatt. Jag ska inte orka fokusera på ensamhet och jag ska inte hinna bli rastlös och uttråkad. Det är bestämt och beslutat. Det är ristat i sten och signerat med blod.

It shall be!

Det är bara jobb, jobb och jobb… Och Örjan.

Jag har skrivit så mycket idag att det inte finns så mycket kvar att skriva. Det går nog inte. Jag är fullproppad med berrocca och värktabletter, jag är ynklig och hostig och vet att jag måste till jobbet i morgon. Det går säkert bra, bara inte halsen blir värre.

Så hittar jag det här blogginlägget jag skrivit för jättelängesen på Nöjesbloggen. Och så saknar jag Örjan. Jag undrar om det finns något hett westernaktigt på blocket numera.

Famous by association.

Senaste nytt: Backman kommenterade på min blogg. Det är stort för mig. Jag vet ju att Jenny är något av en kändis (hon är ju ändå från huvudstaden) och att syrran också är lite av en superstjärna, dessutom var det någon jag inte ens kände som kommenterade en gång och det kan ju ha varit vem som helst från Celine Dion till Noam Chomsky, så jag är väl kanske inte helt starstrucked. Men lite.

Soffan och slutet på Happy end. En film som jag inte alls tror slutar särskilt happy.

Diskussionen som inte fanns.

Jag måste nog kanske lugna ner min debattlusta. Den passar inte överallt. Jag inser kanske det. Men ack, ack. Det är så svårt att låta bli. Särskilt när jag får toblerone-passningar… Det är däri min problematik ligger. När jag inte får sista ordet. Jag måste ha sista ordet. Därför slutar jag aldrig. Bulldozer-Stina.

Otrevlig låter jag också. Nästan hela tiden.
Men jag förstår faktiskt inte. Publicerar man en politisk krönika måste man väl nästan vara lite ute efter att prata politik. Eller?

This just in: Sjukskriven i morgon.