Final day.

Anders Borg eller Zlatan. Man diskuterar vem som är årets svensk på Nyhetsmorgon. Jag blir ledsen på ögat.

Årets sista dag idag, mina vänner. Jag ids inte sammanfatta 2011, det känns ledsamt när det bara finns positiva saker att säga om jobbet. Eller, det finns väl massor av positiva saker att säga om livet i övrigt också, men när allt ändå kulminerar i att det där positiva helt och hållet tagit slut, ja… Då känns det en smula överflödigt.

2012 ska bli året då… Ja. Jag vet inte. Men det ska tamigtusan bli bättre än vad det varit under det senaste kvartalet.

Annars jävlar, 2012. Hör du det? Annars jävlar.

Redaktionell kalabalik.

Alla är sjuka.
Jag ligger rätt bra till arbetsmässigt, men kommer säkerligen få sitta kvar lite längre ändå.

I dag kommer J vara hemma. I lägenheten. Det stressar mig.

Vinden busar.

Det är skönt. Lite liv och rörelse är vad den här dagen behöver. Det är ju inte så att det har blåst överjävligt sedan september. Inte alls.

Jag har egentligen bara två saker att skriva för tillfället:

1 – Uppe halv sex igen, utan att träna – igen, sov alldeles för lite – IGEN!
2 – Jag orkar inte vara ledsen idag heller.

Och så lite musik på det.

Master of priorities.

Jodå. Jag var uppe halv sex.
Jodå. Jag drog på mig löpartights och lite sånt.
Jodå. Jag tog av mig det igen och hoppade i badet.
Jodå. Jag blev lite sen till jobbet ändå.

Jag kan det här med prioriteringarna. Julen har gjort mig tjock. Jag har – true story – gått upp tre kilo på en vecka. Jag vill ju gärna ha bort dom, men det verkar komplicerat med träningen just nu. Tur att det inte varit nyår än, det säger jag bara. Tur att jag inte bryter mot mitt framtida löfte att jag ska träna regelbundet och aldrig låta det gå mer än fjorton dagar mellan tillfällena. Och de gånger som det ska gå fjorton dagar är helst enbart de gånger som jag är nytatuerad.

Jag orkar inte vara ledsen idag. Så jag låter bli.

Kära dagbok #2.

J kommer på fredag för att tömma förrådet. Han åker vidare dagen efter. Till Stockholm. Jag tror, men jag är inte säker, att jag precis ställde in allt vad samkväm heter på lördag.

Hur skulle det gå till? Hur skulle det vara möjligt?

Das Book.

Jag borde börja på den. Någon dag. Jag borde i alla fall komma på vad den ska handla om. Och sen borde jag börja skriva. Jag föreställer mig att jag kommer skriva mer när jag har en bärbar dator som inte är uppkopplad, som jag kan springa omkring med. Som jag kan ha i sovrummet.

Men jag ska inte, inte alls, någonsin, somna med den i sängen. Då brinner man upp.

Sömn, jag kräver ingen sömn.

Kent dyker alltid upp i huvudet när jag inte kan somna. Såklart, liksom.
Det finns massor av tips på saker man ska göra när man inte kan somna. Man ska kliva upp ett slag, man ska inte utsätta hjärnan för mycket impulser (tv och dator går liksom bort, enligt de där som vet), man ska inte försöka söva sig själv med svinstarkt kaffe, och så vidare.

Jag googlar fram idéer på hyllningstatueringar till mamma och pappa. Och nu har jag nog lyckats.

Nu ska jag nog glo på lite skräp-tv.

Jag kan vara den sämsta sömnlösa personen i världen.

Kära dagbok.

Jag fick en sån, en riktig ni vet, av syrran i julklapp. Den kommer nog få göra skäl för sitt namn. Frågan är om bloggen blir lidande, eller om jag helt enkelt ska dela upp – slänga ut allt som inte är oerhört privat här och ta resten i dagboken. Jag vet inte. Hittills har jag fyllt tre sidor med saker jag inte ens vill läsa själv.

Denna dagen är dagen av tvära känslokast. Mycket ilska har det varit. Och en hel del sorg. Som sig bör en måndag som är en söndag – det är liksom som veckans sämsta ligger med veckans näst sämsta och får en oerhört sämst avkomma. Den sämsta avkomman heter ”sms-kontakt” och borde ha aborterats för flera veckor sedan.

Jösses, jag kanske håller på att förlora förståndet.

Nåväl, vågen säger 65 + för första gången på riktigt länge. Jag funderar på att koka fåniga mängder pasta med ost bara för att reta den fan ännu mer. I morgon är det dags för arbetsvecka igen. Och jogging. Igen.

Till sist:
Cock, balls.

—

PS. Till sist igen: Jag läste det jag skrivit och grinade ett tag. Jag tror på den. Jag tror på dagboken. Det har varit så jag tagit mig igenom hela livet, skrivande. Så också denna gång.

Tom blogg.

Av någon anledning vill jag komma på något fint inlägg att posta. Men det är tomt i huvudet. Ganska tomt i bröstet också. Slentriangrinade en skvätt förut, men orkar inte ens engagera mig i min egen nedstämdhet.

Julen har varit helt okej.

Men nu är det tomt.

Fyra folköl och en cider.

Just det. Jag nallar en smula på morgondagens stash. Men bara en smula. En kaktuscider, sen blir det bädden (soffan). Venom, Aria och Manowar – julen firas in med den hårdaste av metaller.

Jag vet inte om jag har ångest eller om jag bara är övertrött. Hur som helst ska det sovas nu, innan köttbullsrullandet sätter igång.

Köttbullsrullande av rang.

Fy fan vad jag saknar honom idag.