Det är så jävla typiskt. Den här helgen hade kunnat bli helt fantastisk. Och den var helt fantastisk. Ända fram tills jag super skallen och vettet i bitar och beter mig som en jävla fitta, för att tala klarspråk. Jag har ångest. Jag vet inte om det framgår.
Men jag verkar också ha en väldigt rar karl som inte slängt mig åt vargarna (ni vet väl att landet fullkomligt kryllar av dom?). Det är jag jävligt glad och tacksam över.
Men jag hatar, hatar, hatar att jag var tvungen att krångla. Nu har jag bara panikkänslor när jag tänker på helgen. Så jävla dumt. Så jävla dumt.
Nu blir det å andra sidan nyktert rätt länge, och det är väl en tajming god som någon. Fan vet att jag inte kommer vara festsugen än på ett tag.
Okej. Om jag verkligen försöker bortse från ovanstående så har helgen varit strålande, fantastisk, bubblande och finfin. OCH det gick bra att träffa J. Så jävla typiskt att jag måste sabba det, så jävla dumt. Ååååååååh!