Paniken för allt.

Ibland får man liksom panik för ingenting. Och ibland får man panik för en krönika och bortglömda sidor. Det känns som om luften bara gick ur mig. Det är ingenting som är roligt med jobbet längre. Det är ingenting som känns värt det längre. Jag hatar det där jävla huset. Jag hatar den jävla stressen. Jag hatar alla jävla krav och alla outtalade arbetsuppgifter som man förväntas göra. Jag hatar att fatta beslut eller lyssna på folks jävla velande om sina texter. Jag hatar att bli förbannad på dubbelt så gamla arbetskamrater för att dom inte gör det dom ska. Jag hatar att jag glömmer bort de enklaste av saker. Jag hatar att jag inte ens tycker det är roligt att redigera längre. Jag tycker inte ens det är roligt att skriva längre.

Skandalen sent i natt.

Ah. Så jag har uppenbarligen lämnat avskedsdrömmarna och återgått till ilska och upprördhet. I natt sade jag upp mig med buller och bång. T skickade mess efteråt (på en svingammal mobil, en sån där displayen bara räckte till en rad text och man fick bläddra vidare) och sa att jag kunde väl gott säga upp mig om jag kände för det. P var lite mer sliten och ledsen, men han fick ta det. Jag skrek och gormade och svor och var så förbannad att jag fortfarande kände det i magen när jag vaknade i morse.

Nåja. Alla urladdningar är väl bra, antar jag. Även om de sker i sömnen.

Haha, nu lät det som jag pratade om nattliga ejakulationer.

Det gjorde jag inte.

I dag är det tisdag. I morgon ska jag sova och äta.
Och eventuellt döda den borrkåta grannen.

Måndag hela veckan.

”Men, alltså. Om jag jobbar söndagar brukar jag ju ofta kröka på lördagen ändå. Alltså måste det ju vara som att dricka på en lördag om jag dricker idag och jobbar i morgon.”

Jag sa det där. Jag gjorde det. I går. Snacka om att resonera in absurdum. Vad jag dessutom inte tog med i beräkningen är att jag nu har tre fyllor i ryggen. Jag är inte okej. Jag är jävligt dum.

Och, uppenbarligen, ansvarsfull som en sextonåring på fyllan.

Vänliga hälsningar,
The Slut.

Mask?

Jag har gått ner över fem kilo sedan Barcelona.

Har jag ätit snö nu igen?

Mitt nya mål.

Jag har drömt jobb hela natten. Har gått från anklagelsedrömmar till avskedsdrömmar. Hej då-fester har rullats innanför ögonlocken hela natten. Dessutom snodde MS jobbet i M. Men det tyckte jag att hon kunde få. Hon får ju sparken helt och hållet.

Lokala medier tycker det är skitviktigt att vi skär ner. Så viktigt att SVT ska komma och filma. Samtidigt, om ett företag sparkade 2,3 tjänster var som helst skulle ingen bry sig om att rapportera det. Det är en rätt ocharmig mix av skadeglädje och skräck som ligger bakom den överdrivna rapporteringen. På något sätt vet alla att alla sitter lika jävla dåligt till.

Mitt nya mål är att bli vinylnörd. Det är perfekt. Jag har ingen fungerande vinylspelare, så fram tills att jag hittar en sån kan jag bara köpa på mig miljarder vinyler.

Jag är inte tillräckligt nördig. Jag vill vara mer nördig.
Jag vill göra skäl för de här feta glasögonen.

Tänk om allt blir som jag tänkt.

I så fall avslutas förhandlingarna i morgon, förhoppningsvis utan att jag slår någon rätt i ansiktet. I så fall blir det spelning på fredag och grillöl på lördag. Jag hoppas det. Skulle vara skönt med en helg utan ångest inför kommande vecka. Nu kan jag i stället ha en helg med ångest inför de passerade veckorna.

Det var nog det hela. Jag har diskat idag. Därför får jag se på zombiefilm nu.

Mmmmalta.

Jenny pyser till Malta strax.

Själv funtar jag på att dra ner i november.

Idag är en dag fylld av film och slapp. Slängde in en snabb lektion med M-kidsen också. Var inte särskilt förberedd, men det får man faktiskt gå med på under omständigheterna. Lovade komma ut nästa tisdag för att se hur det går med tidningen. Det blir skönt. M från nio och framåt och sen nattchefspass. Men det är ju så kul. Jag kan inte låta bli.

Vädret skriker på mig för övrigt. ”Skit i filmerna, dumjävel, ut i solen. Var ledig, ha semester, drick folköl och lyssna på metal.” Liknande övertalningar har dånat under hela dagen. Jag ignorerar det. Har hört att det blir schysst i morgon också. Då passar det bra att röja balkongen.

Herregud.

Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud. Herregud.

Det är på grund av dagar som denna folk blir nykterister.

Jag tackar allt som finns för att det inte är värre. Det kunde varit värre. Jösses, mycket värre. Men det är det inte. Det är okej. Allt är okej.

Herregud.

Den där stugan i skogen och den totala isoleringen känns ännu mer lockande idag.

Har jag nämnt att jag jobbar?

Om man skulle…

…skita i allt, köpa en stuga i M, skaffa hund och någon mer katt och nöja sig med 60-procentig anställning. Man kan leva bra jävla billigt ute på landet, om landet är åt det hållet i länet. Är det dags nu? Ska jag go total eremit och sluta med överkonsumtionen, ha-begäret och den vanliga jävla stressen över allting?

Förutsatt att jag får jobbet, alltså.

Vad man vill, vad man kan och vad man får.

Jag vill skriva ett långt inlägg om hur ful och elak en förhandlingsprocess kan vara. Jag vill outa flera chefer och arbetsledare. Jag vill i detalj beskriva övertramp, maktspel och annat otyg som en företagsledning kan få för sig att ta till om en förhandling inte går deras väg.

Jag får inte det.

Men jag kan skriva som ovan. Och jag kan avsluta med: Skämmes. Skämmes, tamigfan.