Månad: juni 2012

Worst case scenario.

Sån är jag, pessimist.

När jag vaknade igår hade jag grym jävla tandvärk i visdomstanden i höger underkäke. Inte bara där, såklart. Halsen värkte, örat värkte, tungdjävulen värkte till och med. Den visdomstanden har inte växt något alls innan och inte kikat fram eller så, så jag tänkte att den kanske bara satt igång, liksom. Late bloomer, som det heter. Fint folk kommer sent och så vidare. Och mycket riktigt, en liten flik i det jävla tandköttet är ju där. Om bäbisar hade visdomständer att växa ut skulle dom behöva knark och sprit i de där bitleksakerna.

Men nu är det inte så roligt längre. Nu känns det inte så troligt att den bara växer. Nu är jag lite svullen, har knappt kunnat sova, kan knappt gapa eller svälja och är rätt nervös. För det är ju en sån där visdomstand. I undre käken. En sån där som man liksom inte bara kan rycka ut med en tångdjävel – särskilt inte eftersom den fortfarande inte växt fram. Nej då. Vi snackar operation, sönderknackade tänder och, om man har otur, en veckas jobbig smärta efteråt.

Jag vet inte om ni vet vad det är för vecka nästa vecka. Men det gör jag.
Putte i Parken och finbesök, Hank III och festival. Jag menar, kom igen!

Är det för att jag haft det lite för bra på sistone? Varit lite för nöjd och belåten? Haft lite för kul? Man ska ju inte måla fan på väggen (även om det vore coolt i köket, Jenny), men just nu är jag bitter och sliten efter alldeles för lite sömn och massor av oro. Ikväll är det S och S:s födelsedagsfest. Och som sagt, nästa vecka.

Åh, jösses så jag hoppas att det går över.

One week down, three to go.

Nu har jag snart haft semester i precis en vecka. Jag har inte tagit det lugnt den första veckan. Efter att den här veckan är över kommer jag behöva lite semester.

Men jag har haft en så jävla fin vecka. Tänk er att vara på festival, fast hemma hos finfina människor i olika finfina städer – så har det varit. I natt fick själen känna på hur det är att försöka återhämta sig efter just en festival, så i dag är jag rätt sliten. Varvar ner med mat och dryck på stan med la familia.

Köpte Putte i parken-plåt idag också. Och Hygget som redan är betalt. Och Hammer Festival i Finland före det. Och alla djävelbra människor. Ibland är det märkligt att man känner så många. Och att dom känner mig.

Puss!

Som ett barn.

Det är det här med att krypa till kojs efter tre på natten och veta att man ska upp klockan sju. Det där när man ändå inte riktigt kan somna utan ligger och skruvar sig en rätt lång stund. Sen vaknar en halvtimme före klockan ringer och inte kan somna om…

Är det vad som menas med att vara ”förväntansfull som ett barn dagen före julafton”?

Gött, i så fall.

Jag vet inte om jag nämnt det här, men jag har semester nu.
Semester.
Det kvalar in som svenskans vackraste ord, näst efter sympatistrejk. Och är härligt anknutna till varandra.

Mmm…

…mmnä. Det blev ingen tjänst i M. Intressant nog gjorde dom en mejllista av alla som fick nej på sin ansökan. Intressant nog såg jag en del arbetskamrater där. Fast, å andra sidan, det känns inte alls särskilt intressant. Bara rätt väntat.

Folk bryter upp nu. TT slutar efter sommaren. Fler lär följa. Alla söker sig till något nytt. Alla inser att det inte är hållbart att vara kvar längre. Jag tänker försöka bli kvar till nästa höst. Sen måste jag nog flytta, byta stad, plugga? Jag kan bara inte för mitt liv förstå vad jag skulle göra om jag inte fick jobba på tidning.

Idag fyller kamrat S år. Det tänker jag fira genom att köpa snus och cigaretter till honom. Som en riktig kompis. Vi jobbar ihop i alla fall. Schysst att avsluta innan semestern med att arbeta kväll tillsammans med en av sina finaste vänner.

För just det.

TVÅ ARBETSPASS KVAR TILL SEMESTERN!

Dagar och dagar.

Det finns dagar när livet känns lite småmotigt. Ni vet, det är lite för kallt, lite för blåsigt, lite för tråkigt, lite för tungt att bära upp huvudet, kroppen, själen, hjärtat. Motivationen tryter. Lusten saknas. Tankarna går i moll.

Sen finns det dagar som man börjar med starkt, gott kaffe, extra lång tidningsläsning, Let England shake på vinyl och solen stekande i nacken.

Det här är en av de sistnämnda dagarna.

Man kanske skulle ta en tvättid.

Jag ska fly tills jag hittar hem.

Idag kommer Vånna inget-ep:n hem. Hem till sitt nya hem. Till mitt hem.

Jag sov fem minuter i natt. Kanske är det därför jag har huvudvärk. Att gå upp klockan 06 en dag varannan vecka och jobba nätter övriga dagar är faktiskt ingenting annat än idioti. När klockan var 03 var jag knappt ens sömnig. Men, vad fan. Synd och skam att klaga. Jag är ju hemma nu, snart ska jag träna (bort huvudvärken) och sen glo på skräp-tv, äta skitmycket popcorn och förhoppningsvis sova.

I morgon är det fredag. I vanliga fall skyr jag jobbfredagarna som pesten, men nu längtar jag. Snart är det semester. Alla pass tar mig närmre. Malmö-biljetten är inköpt trots att jag egentligen har för dåligt med pengar. Men det måste ske. Man lever bara en gång. Jag tänker inte spendera varenda helg med att vila upp mig från jobb. Särskilt inte första helgen på semestern.

Peppen inför Putte i Parken börjar nå astronomiska höjder. Herregud, att man kan längta så oerhört, extremt, löjligt mycket efter festival. Herregud, att det fortfarande finns massor av människor som inte tycker om festivaler. Vad är det för fel på er? Vad ända in i glödheta!

Jag saknar Göteborg. Och inte enbart M. Faktiskt! Men Göteborg, det är en så bra stad. Jag blir kär varje gång jag är där. Jag kommer ju säga detsamma när jag kommer hem från Malmö, såklart. Det är synd att Stockholm aldrig får det att rinna till. Det är där det är lättast att få jobb. När den dagen kommer. Den arbetslösa dagen.

Så här mycket kan jag ordbajsa om jag lägger manken till.
Huvudet, huvudet.

Tider som flytt.

Göteborg var fantastiskt, superkänslosamt, jätteskoj, lite ledsamt och väldigt, väldigt slitsamt. Mitt mest vuxna beslut på länge fattades söndag eftermiddag när jag bestämde mig för att åka hem måndag morgon i stället. Mums för det beslutet. Mums fillibabba. Alltså gick jag upp klockan sex i går morse, åkte tåg hem, duschade och stack till jobbet och jobbade tolv timmar. Och det var kanske inte de roligaste tolv timmarna jag arbetat.

Är ni redo för nästa J-uppdatering? I fredags fick jag reda på ytterligare en grej han ljugit om under tiden vi var tillsammans och fick lite nog. Först var jag full och skrev fina saker som ”fucko” och dylikt till honom. Men sen dagen efter sa jag att jag inte vill ha mer med honom att göra nu. Inte som kompis. Inte som ex. Inte som något.

Tredje gången gillt, måhända? Jag måste ju bara hela tiden komma ihåg att han i stort sett konsekvent beter sig som ett egoistiskt as som skiter i andra bara han räddar sitt eget skinn. Jag ska verkligen, verkligen, verkligen försöka komma ihåg det den här gången.

Annars finns det en herre vi kan kalla M som gjort helgen lite extra fin. Och självfallet alla andra jävelbra människor. Jag har så många bra människor runt omkring mig. Jag borde inte klamra mig fast vid dom som gör mig ledsen.

Nåväl. Nu hinner jag inte sitta här längre. Måste få frukost i den arma kroppen innan det är dags att släpa sig iväg till jobbet igen.

Sex arbetspass kvar till semester.
Sex arbetspass kvar till semester.
Sex arbetspass kvar till semester.