Anti-gråtlista, plus karma is a bitch.

Saker man inte kan göra när man gråter:

1 – Bajsa, true story.

2 – Tugga tuggummi. Man kan, men det är inte lätt.

Det var vad jag hade för tillfället. Resten av inlägget kommer handla om karma. Jag har precis fått något av en samlevnadsuppenbarelse. Jag förstår J mer. Eller, jag tycker ju fortfarande att han är jävligt trist som inte greppar vilket bra jävla liv han tackar nej till och att han inte vill investera (ett ord i dessa sammanhang nästan lika äckligt som ordet ”utmaning” eller ”kluster” i alla andra sammanhang) i mig så som jag investerat i honom. Jag känner, möjligtvis orättvist, att jag kämpat mig blodig för den här karln, för att stötta och hjälpa och få på fötter. Jag blir ledsen när jag inte känner att han gör detsamma för mig.

Men. Det värsta är tomheten såklart. Och ratandet. Att man inte längre ska vara viktig. Att andra saker kommer i vägen, liksom.

Som sagt, karma.
Jag har ju gjort det här själv. Klampat ut ur ett långt samboförhållande – för att jag tyckte att det var bäst för mig. Nog för att jag i stort sett slukades av samvetskval efteråt, det gör man när man gjort någon kär hemskt illa, men jag drog. Bara sådär. Puts väck.

Eye opener, som man säger. I den absoluta slutändan är det ju sig själv man måste tänka på. Man måste sätta sig själv först, annars kan man inte se sig i spegeln längre. Så nu ska jag bara brottas med vetskapen om att han helt enkelt var tvungen, och att jag inte längre var lika viktig.

Katastrof.

Jag orkar inte mer nu. Jag ORKAR INTE! Lägenheten är så urplockad och ledsam att jag får panik av att vara här. Jag orkar inte grina mer. Jag orkar inte! Jag blir förbannad över att jag är så jävla ledsen. Går omkring som ett spöke och tittar på saker som inte längre finns.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur långt det kan gå utan att det är helt omöjligt att vända om.
Än så länge kan man vända om. Det är inte slutgiltigt. Även om jag inte för mitt liv kan förstå hur vi någonsin skulle kunna repa oss efter det här så är det inte helt utan återvändo. När blir det utan återvändo? Är det när garageplatsen sagts upp? Är det när jag har skaffat nya möbler? När han lämnar tillbaka nyckeln? När sista brevet till honom kommer?

På tal om brev så kom Unicef-korten jag beställt till julklappar i dag.

”Från S och J”

Vad fan ska jag göra med dom då?

HELVETE!

Handling och konsekvens.

”Terapi”, tänker jag när jag rensar ut J:s grejer.
När jag kommer hem från jobbet och ser att högen är borta skär det som knivar i bröstet och jag vet inte om jag kan andas mer, någonsin. Det är som att en liten del av mig bara skrumpnar ihop och dör för varje del av honom som försvinner ur lägenheten.

Jag är så himla, himla, himla ledsen.

…och den märkliga hjärnan.

Jag har nu förvandlat hela scenariot. Det är i själva verket jag som sparkar ut J och är ett jävla as som tvingar honom att flytta sin skit.

Jupp, så kan det gå.

PS. Någon gång nästa vecka kanske jag skriver ett inlägg som inte berör min härliga separationsångest.

Flyttplanera via sms.

Det blir så kort och koncist.

”Glöm inte datagrejerna.”

”Ska jag lämna högtalarna?”

STOP.

Typ.

Sovmetoden och en ny form av chock?

Det finns så många olika bantningsmetoder nu för tiden.

Det är stenåldersmetoden, varannandagmetoden, GI, LCHF, bulimi med mera.

Jag kör på sovmetoden. Sover man från man kommer hem från jobbet tills man går till jobbet hinner man helt enkelt inte äta sig tjock och fet. Just i dag utvecklar jag mig och kör på städmetoden. Måste till Konsum och köpa rengöringsmedel.

Är det detta som kallas förnekelse? Just nu går jag omkring och rensar ut J, jag plockar alla hans grejer och ställer på köksbordet, som han också ska ta härifrån. Jag känner mig märkligt nog på ett rätt bra humör. Det måste ju vara något som är fel. Är jag i förnekelse? Eller tar jag bara en sorgepaus? Hjärnan kanske inte orkar hur mycket som helst. Inte kroppen eller själen heller.

Nåväl. Jag tänker inte gnälla över att jag inte ligger i fosterställning och grinar. Cilit Bang ska jag köpa. Köket ska bli BANG-städat.

En lite småintressant sak som jag insett idag är dock att jag inte pallar musik. Ingen musik alls. Vilket är märkligt när jag i vanliga fall är en person som lyssnar på musik jämt och alltid och ständigt. Men det går inte. Det tycks mig som att all musik är för känslosam åt det ena eller andra hållet. Det finns ingen neutralitet i det. Och det är väl tur, kan man tycka.

Men det är ganska tyst här hemma.

I know everything there is to know about the crying game.

Saker man kan göra samtidigt som man stortjuter, bölar, snörvlar och kippar efter luft:

1 – Cykla. Det har jag gjort massvis. Och grinat.
2 – Titta på Masterchef US.
3 – Sova (uppenbarligen).
4 – Röka.
5 – Packa ur bokhyllor.
6 – Rätta redigeringsuppgifter.
7 – Komma på finurliga blogginlägg.
8 – Blogga.
9 – Äta pepparkakor.
10 – Äta pizza.

Bubblare: Sminka sig. Jag fick ge upp, men jag är nybörjare också. Det kan mycket väl vara så att en mejkapphaj grejar det.

Skyddsmekanismer – ja, tack gärna.

Har suttit och letat bokhyllor, mattor och lampor. Ska greja med mitt hem. Det som kommer bli mitt eget. Jag har aldrig bott där själv, det kommer bli märkligt. Men så ska det också vara mitt.

Antal gråtpauser på toan: 1.
Antal tröstkoppar med sockerstinn varm choklad: 1.
Antal surfade kattungar: 0 – än så länge.

Mötet med högsta hönset.

Hon har en gäll och rätt medryckande röst, vd:n. Jag tycker inte om att erkänna det, men jag måste erkänna att jag tycker om henne. Hon är lätt att prata med.

”Hur är ditt liv, är allt okej?”

”Jadå, allt är bara bra.”

Går ner och surfar på nya bokhyllor efter att J förhoppningsvis släpar ut den fula fan han släpade in för ett par år sedan.

…allt är bara bra.

Gråtlistan går framåt. Massor av saker har jag kommit på att jag gjort samtidigt som jag grinat de senaste veckorna.
Nu ska jag bara sålla ut topp tio. Det kan bli en pärs.

Den märkliga tingest som kallas Facebook.

Det kändes lättare så, nu när allt är klart, att bara ändra civilstatus på Facebook.

Inte behöva prata med någon. Inte behöva förklara.

Bara bli ”Singel”.

Det är en fascinerande tingest, Facebook. I kväll ska jag nog göra en lista över allt man kan göra samtidigt som man gråter. Jag har förstått att listor är poppis i bloggvärlden.